Att verka, vilja och synas.

Idag är bara en sån dag, en sån där dag man lika gärna skulle kunna hoppa över.
Visst, småsaker har varit bra.

Starten på dagen var det som inte ska hända, sånt brukar ofta förstöra en hel dag.
Och den lyckades.
Vaknade av att min chef ringde och fråga vart jag va någonstans?!!?
Förstod ingenting, helt yrvaken..
"Ehhh, ahhh jag ligger i sängen"
-Hahaha, jo jag förstod nästan det.
-Jag kommer så fort jag kan, zzzzzzz.
-Nej. ta det lugnt. Men kom sen.
-Okej, jag kommer 09.30, pust! det blev 3 timmars "sovmorgon"
Men jag hatar att försova mig.
Förut hade man iaf en som sa åt mig att sluta snoooza :P, nu måste man ju sköta sig alldeles själv.
Inte alltid det lättaste!.. Tyvärr!

Hur som helst, jag dök upp på jobbigt, nästan mer bakis än gårdagen.
Allt gick åt helvete, arga snickarn va tillbaka!
Är iaf tacksam för förstående arbetskamrater!

Fick ett bra mess under dagen, på gott och ont!
Var trevligt att höra från personen, var länge sen.

Men nu till rubriken, vafan håller man på med, egentligen!?
Är det såhär livet är, ett enda stort hamsterhjul!?!?
Man går till jobbet, måndag-fredag tjänar ihop till levebröd och uteliv.
Ut på krogen fredag-lördag. Mår dåligt på söndag.
Och sen tillbaks igen..
Cirkeln är sluten.
Men varför lever man såhär, varför gör man ingenting mer spännande?
Jag och ett par vänner diskutera just det här, kom fram till en idé.
Varför köper vi inte en stor jävla båt, åker ut och reser.
Medelhavet, runt omkring ett par år.
Säljer lägenheten, bilen. Ja det man har av värde.
Det skulle varit en upplevelse, man blir ju inte direkt rik på upplevelser här hemma...
Visst, man har semester 5 veckor av året. Och där gör man andra saker än dom vanliga.
Där har man trevligt, då upplever man saker!
Men varför kan man inte göra så jämt!? Iaf nu, när man inte har någon riktig fast punkt i livet..
Jag tror man är för feg för att våga leva ut på riktigt.
Arslet ska ut ur vagnen!
Jag tror man kommer ångra sig nåt så fruktansvärt när man ligger i sin dödsbädd och förmodligen inte kommer till himlen, det finns kanske inget liv efter det här.
Det gäller och ta vara på tiden här och nu!

Jag är nog inte den ända personen i världen som känner såhär, förmodligen 99% av befolkningen.
Bara det att folk inte lagt ner energin att tänka i dom banorna!

Man måste våga bryta sina vanor, hitta nya och våga leva!

GÖÖÖRT!