Att verka, vilja och synas.

Nu har jag gett upp på att jag klarar det här själv.
Jag kan inte sova, jag kan inte jobba, jag kan inte vara här hemma, jag kan knappt leva.
Allt känns just nu åt helvete rent ut sagt.

Hela strängnäs helvetet har tagit tillbaks mig till noll.
Jag har kunnat leva och skratta när jag varit bortrest med underbara vänner!!!
Men nu. Nu när vardagen har kommit ikapp mig. Då fungerar jag inte längre.
Jag har aldrig trott att man skulle kunna känna som jag gör, jag har personligen hånat folk som gråtit över sina ex flera månader/år efter uppbrottena.
Okej, jag har inte hånat dom, men mer typ -Skärp dig, nya damer/herrar runt hörnet.. Typ.

Men nu har jag själv blivit smittad av kärlekens helvete...
Eller snarare bristen på kärlek och att känna sig riktigt uppskattad av någon som älskar en.
Visst jag har Mamma, pappa, syster, syster, bror och en jävla massa underbara vänner.
Men just nu räcker inte det till..

Gjorde ett deppresionstest på nätet precis, på en 42 gradig skala hamnade jag på 37.
Nu vet inte jag hur tillförlitligt det är. Men det verkade seriöst med många psykologer inblandade.
Och med det i nacken så ska jag nu försöka ta tag i det här.
Har precis skickat sms till mamma och berättat hur jag känner och mår.
Att jag inte vet vad jag ska ta mig till, orkar inte med att må såhär längre.
Hon har tidigare sagt åt mig att gå och prata med någon psykolog, nu kan det nog tyvärr (jag ser det som ett misslyckande) bli så.
Men jag har ingen aning vart man ska vända sig.
Jag har fobi för allt vad sjukvård innebär, trots att jag nästan har klippkort på akuten...

Nu ringer mamma helt hysterisk, klarar inte av att prata just nu.
Mobilsvaret är inte det roligaste jag hört. Men jag ska ringa upp.
När jag orkar...


Frågan som ställs är när någonting kan komma och vända tillbaka mig till rätsida igen!
Jag har varit nära många gånger sista tiden, (tack alla som ställt upp) jag har haft skitkul långa stunder, men jag lyckas hela tiden komma tillbaka till vardagen där nåt bara knuffar omkull mig igen!

Vad gör jag för fel?
Vad har jag gjort för att förtjäna det här?
Vad ska hjälpa?
Vad ska man göra?
Vad kan man göra?

Det finns alldeles för många frågor utan svar.
Det här skrivandet är en sorts terapi,
har läst att man ska skriva dagbok när man mår dåligt.




Ni är underbara!

Tack för mig!