Allt är tungt.
Idag har varit en sån dag.
Jag har betett mig illa, speciellt mot den jag fortfarande älskar av hela mitt hjärta.
Vet inte varför, hon är så snäll och gör allting lite lättare. Trots allt som hänt.
Jag vill inte..
Förlåt mig, från det innersta av mitt hjärta.
Jag ska sluta hålla på, jag krigar för allt jag kan..
Är bara så svårt!
Trodde vi skulle dela livet tillsammans, växa och bli gamla.
Jobba i med och motgångar.
Nu är jag ensam.
Eller absolut inte ensam, men ensam i den där delen av hjärtat som bara kan tillhöra en människa.
Något man bara delar med sig till en person. Jag gör det fortfarande, på gott och ont!
Du kommer alltid vara den som har lärt mig att man måste ta tillvara på tillvaron innan den försvinner som en ökenboll i öknen.
Känns just nu som man gått i en ökenstorm senaste månaderna.
Sanden blåser konstant in i ögonen, vilket bringar tårsprängda ögen.
Även om man ibland lyckas täcka för dom med händerna nån gång då och då.
Så även familj och vänner delar ut händer att täcka för med.
Vad är botemedlet mot sand i ögonen???
Att dricka "kaktusvatten" fungerar ju rätt bra till o från.
Men det är inget man kan göra på heltid!
Ibland önskar jag man kunde!
Men man tål inte hur mycket som helst av den varan.
Den är otroligt ångestfylld, åtminstående dagarna efter.
Får nu se om medecinmannen sitter med en mirakelkur långt förbi öknen, när man hamnat i regnskogen.
Jag hoppas innerligt att någonstans i min vandringsfärd att det infinner sig en oas.
Inte en sån där som försvinner, utan en som stannar och blir kvar!
Hur som helst..
Kärlek är ingen lek.
Även om man önskar det många gånger!
Om det nu vore en lek, då har min lekkamrat just nu gått hem, jag hoppas bara hon inte bytt dagis.
Men dagisfröknarna gör det bästa jobbet dom kan för att trösta mig.
Mycket svammel nu.
Jag skriver av mig på det sättet jag kan!
Tack o gonatt alla därute, glada som sorgsna!
Och du, du har alltid en stor bit av mitt hjärta. Vad som än händer!!!
Tack för mig
